Riddaren i fält
Från artikel i "Genom Hjälmvisiret" av
Jan Rosenberg, StOffThO.
Anpassad för webben av Björn Liszka.

I Regulan, Tempelherreordens tjänstereglemente,
fanns detaljerade föreskrifter för allt som berörde
Orden: dess verksamhet och organisation, före-
skrifter för upptagning av nya riddare, utrustning
och klädsel, taktik och stridsteknik m.m. De
meniga i Ordens styrkor utgjordes av Riddarna
respektive servienterna (de tjänande bröderna).



Riddarna tilläts ha en väpnare och tre hästar, ibland också en fjärde efter Stormästarens beslut. Riddarens pansrade kroppsskydd bestod av hjälm med ringkrage, brynja, axelskydd, strids-
handskar samt ben- och fotplåtar. Under brynjan bars en vadderad läderrock. Pansarskyddet kompletterades av en triangelformad sköld med lätt kurvade vertikala sidor. Riddarens huvud-
vapen var en lång lans och ett rakt, tvåeggat svärd. Därutöver bar han en turkisk spikklubba,
en kraftig stridsdolk samt två mindre knivar för vardagsbruk. I den personliga klädesutrustnin-
gen ingick den vita manteln, flera omgångar byxor, skjortor och vita överklädnader, tunika,
slängkappa m.m. I trosspackningen ingick halmmadrass, filtar, persedelpåsar samt fältflaskor
och utspisningsmateriel. Det inses lätt, vilken roll väpnaren och reservhästarna spelade från
logistisk utgångspunkt.

Den andra gruppen meniga, servienterna, bar en svart tunika med det röda Ordenskorset på
fram- respektive baksida, samt en svart eller brun mantel. Då deras uppgifter i strid var be-
gränsade, inskränktes deras kroppsskydd till en enkel järnhjälm, en ärmlös brynja samt ben-
plåtar. Servienten tilläts ha två hästar.

När under medeltiden två europeiska härar möttes i en batalj var detta att betrakta som en ut-
veckling av duellen, i vilken två antagonister möttes, för att med vapen i hand avgöra en tvist
som inte kunnat lösas på annat sätt. På ett slutet fält, avgränsat av åskådarna, möttes duell-
anterna, först till häst, snart till fots när hästarna blivit obrukbara. De stred med svärd, stack
med sina dolkar och slog varandra med pansrade nävar, till dess den ene erkände sig be-
segrad. Men de berörda furstarna tvekade i längden att utkämpa ett sådant riskfyllt envig:
hellre ville de ha med sina vänner och anhängare, ja, alla sina styrkor. En omåttligt utvidgad
duell förvandlades på så sätt till ett slag, en batalj. Stridens yttersta syfte var att mattsätta
en av kungarna, som i praktiken var den ende av högre ståndspersonerna, som fick dödas.
Slagen blev därför ytterligt sällsynta: allt fanns ju att förlora för de båda härförarna!

När slaget slutligen kom att äga rum, skedde det först efter närmast rituella förberedelser:
bönsägelser, fredseder, botgörardräkt, absolution, bannlysning av motståndarna etc. Trupp-
erna ställdes upp i tredelade formationer mittemot varandra. På given signal startade så
striden. Upplösningen blev normalt att den ene härföraren tog till flykten, varvid hela hans
centrala formation upplöstes, och i nästa skede hela hans här. Då dödshotet svävade blott
över härföraren blev manspillan under en sådan europeisk riddarbatalj försumbar. I slaget vid
Brémule i Normandie år 1119 (tiden för Tempelherreordens grundande) mellan den franske
kungen Ludvig VI och den segrande Henrik I av England dödades blott tre av mer än 900
stridande riddare.

Tempelherrarnas taktiska och stridstekniska grund utgjordes av de beridna riddarnas häftiga
anfall - en kavallerichock. Riddaren höll tyglar och sköld i sin vänstra hand medan han höll
lansen i sin högra hand, antingen hårt pressad under armen eller svingad i en våldsam stöt. Attacken skedde i full galopp, varvid lansen även kunde brukas som ett kastspjut. Om lansen
blev obrukbar eller tappades, drog riddaren sitt svärd. Individuell skicklighet och personligt
mod gav riddarhären högt anseende i Östern.

De fientliga styrkornas viktigaste komponent var den beridne bågskytten. Denne bar lätta vapen,
hade begränsat kroppsskydd samt red en snabb, väl inriden häst. Hans främsta vapen var en
kompositbåge: en kärna av trä, insidan förstärkt med horn, som kunde ta upp och lagra kom-
pressionskrafterna, samt senförstärkning som gav ökad elasticitet, allt medgivande en skott-
vidd av ca. 60 m. När hundratals, kanske tusentals bågskyttar i snabbt tempo avfyrade sina
pilar blev effekten förödande. Snabbhet, rörlighet och flexibilitet var alltså utgångspunkten för
den saracenska taktiken:

- Man höll sig på försiktigt avstånd från Tempelherrarna och kunde därmed välja rätt
  ögonblick för attack eller reträtt.

- Skenreträtter, ofta av lång varaktighet, användes för att splittra riddarstyrkorna.

- Anfall skedde vanligtvis i riddarnas flank eller rygg, en taktik som låg utom
  européernas erfarenhet.

- Riddarna tvingades till strid under förflyttning, för vilket de ej var tränade.

- Saracenerna var skickliga att under ritt nyttja pil och båge från hästryggen.

Tempelherrarnas viktigaste motåtgärd blev att ytterligare skärpa den redan strikta disciplinen:
fiendens provokationer och lister fick under inga omständigheter leda till oöverlagda individuella
motattacker, som bröt formationen, något som underströks i Regulan. Behovet av skydd under
marsch ledde till att särskilda arriärgarden, bemannade av ordensriddare sattes upp. För
spaning och flankskydd organiserades regionalt rekryterat lätt kavalleri, de s.k. turkopolerna.

Till skillnad från slagfältets relativt oblodiga verklighet vid de glest förekommande bataljerna mellan
europeiska riddarhärar, utkämpades striderna mot "de otrogna" under påtagligt dödshot för såväl
riddare som andra soldater. Jag ger här några exempel på förlustsiffror bland tempelherrar:

Hattin och Cresson (1187) 290 döda (varav flertalet avrättade som fångar på order av Saladdin)
Darbsak (1188) 100 döda (av 120 deltagare)
La Forbie (1244) 267 döda (av 300 deltagare)
Mensura (1250) 280 döda

I beaktande av att Tempelherreordens totala styrkor i Östern i slutet av 1100-talet bedöms ha
utgjorts av 600 riddare och 2000 servienter, är förlusterna oerhörda. Kungariket Jerusalem
förlorade i praktiken alla sina riddare!

Att i första hand tänka på dessa förluster som förluster i människoliv är naturligt. Men varje
död riddare representerade också en avsevärd ekonomisk investering. Förlusterna vid La Forbie
beräknas ha motsvarat hela 10% av det franska kungarikets årsinkomst!

Det syns uppenbart, att Tempelherrarna under krigen i och kring det Heliga Landet tvangs att
acceptera en sorts paradigmskifte. De taktiska och stridstekniska grunderna tvangs till väsen-
tliga revideringar. De till stor del regelstyrda slagen mellan europeiska härar, där höga riddar-
ideal respekterades och försvarades, blev istället blodiga tillställningar med fysisk likvidering
av motståndarna som slutpunkt. Något tal om att besegrade och tillfångatagna riddare skulle
övergå till motståndarsidan var icke aktuellt: hellre - som vid Hattin - mötte man bödelssvärdet.

Vad jag här kortfattat sökt beskriva, är inledningen till de efterhand alltmer gammalmodiga
riddarhärarnas försvinnande från slagfältet. Samtidigt kvarlevde riddarkult uren ända in under
senmedeltiden med heraldiska system, höviska seder och - inte minst - tornerspelen, där
riddarens höga status kunde bibehållas. Kvar levde - och förhoppningsvis lever vidare - riddar-
nas hederskodex, såsom Dick Harrison formulerar det:

"Att skydda de svaga, att hålla sina löften och att tappert invänta faran...
Alla, som i våra dagar sålunda blottlägger sitt civilkurage, kan med gott
samvete räkna frändskap med forna dagars idealriddare"

Jan Rosenberg
StOffThO, Storsekreterare em



.